Italian Baroque Era Painter, 1591-1666 best known as Guercino or Il Guercino, was an Italian Baroque painter from the region of Emilia, and active in Rome and Bologna. Guercino is Italian for squinter, a nickname that was given to him because he was cross-eyed. He is especially noted for his many superb drawings. Guercino was born at Cento, a village between Bologna and Ferrara. By the age of 17 he was associated with Benedetto Gennari, a painter of the Bolognese School. By 1615 he moved to Bologna, where his work earned the praise of an elder Ludovico Carracci. He painted two large canvases, Elijah Fed by Ravens and Samson Seized by Philistines, in what appears to be a stark naturalist Caravaggesque style (although it is unlikely he had been able to see any of the Roman Caravaggios first-hand). They were painted for Cardinal Serra, Papal Legate to Ferrara. The Arcadian Shepherds (Et in Arcadia ego) was painted in 1618 contemporary with The Flaying of Marsyas by Apollo in Palazzo Pitti. His first style, he often claimed, was influenced by a canvas of Carracci in Cento. Some of his later pieces approach rather to the manner of his great contemporary Guido Reni, and are painted with more lightness and clearness. Guercino was esteemed very highly in his lifetime. He was then recommended by Marchese Enzo Bentivoglio to the Bolognese Ludovisi Pope, Pope Gregory XV. His two years (1621-23) spent in Rome were very productive. From this stay date his frescoes of Aurora at the casino of the Villa Ludovisi and the ceiling in San Crisogono (1622) of San Chrysogonus in Glory; his portrait of Pope Gregory (now in the Getty Museum, and, what is considered his masterpiece, The Burial of Saint Petronilla or St. Petronilla Altarpiece, for the Vatican (now in the Museo Capitolini). The Franciscan order of Reggio in 1655 paid him 300 ducats for the altarpiece of Saint Luke Displaying a Painting of the Madonna and Child (now in Nelson-Atkins Museum of Art, Kansas City). The Corsini also paid him 300 ducats for the Flagellation of Christ painted in 1657.   Related Paintings of GUERCINO :. | St William of Aquitaine Receiving the Cowln ngb | The return of the prodigal son | Apollo and Marsyas | Woman that self undresses | Jacob Receiving Joseph's Coat |
Related Artists:
Lavinia Fontana
Italian Painter, 1552-1614 Daughter of Prospero Fontana. She was trained by her father and followed his Mannerist style. Her first recorded works, which date from 1575, were small paintings for private devotion, such as the Holy Family (Dresden, Gemeldegal.). By 1577 she had become established as a portrait painter in Bologna. Works of this date include the Self-portrait at the Harpsichord (Rome, Gal. Accad. S Luca) and the portrait of Senator Orsini (Bordeaux, Mus. B.-A.). Her portrait style reflects the formality of central Italian models as well as the naturalistic tendencies of the north Italian tradition. The elegantly costumed Orsini is shown seated at a table, with a suite of rooms opening behind him, a setting recalling such Florentine portraits of the 1530s as Agnolo Bronzino's Bartolommeo Panciatichi (Florence, Uffizi). Lavinia used a similar setting for other portraits, including the Gozzadini Family (1584; Bologna, Pin. N.). Female sitters are also shown in elaborate dress, with particular attention paid to details of embroidery and jewels, and they are often accompanied by small dogs
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Caesar van Everdingen
(1616/17, Alkmaar - buried October 13, 1678, Alkmaar), older brother of Allart van Everdingen and Jan van Everdingen, was a Dutch Golden Age portrait painter. Caesar Pietersz van Everdingen also known as Caesar Boetius van Everdingen was educated in Utrecht, where he learned to paint from Jan Gerritsz van Bronckhorst.Caesar became a member of the painter's guild in Alkmaar in 1632. His first known painting dates from 1636. In 1648 he moved to Haarlem, where he joined the Haarlem Guild of St. Luke and the civic guard (or schutterij) there, where he met Jacob van Campen. From 1648 to 1650 He helped him with the decoration of the Oranje Zaal (Orange room) in Huis ten Bosch. In 1658 he moved back to Alkmaar where he started a workshop and took on pupils. Many of his pictures are to be seen in the museums and private houses of the Netherlands. His pupils were Jan Theunisz Blanckerhoff, Adriaen Dekker, Hendrik Graauw, and Thomas Heeremans.Houbraken also lists two other pupils; Adriaen Warmenhuizen, and Laurens Oosthoorn.